Nära 20 procent av de som drabbas av stroke dör inom en månad och 40 procent dör inom ett år. Med döden så närvarande är den vård patienterna får i livets slutskede oerhört betydelsefull.
Men den allmänna palliativa vården för strokepatienter har brister, visar ny forskning från Linköpings universitet.
– Det verkar finnas en okunskap hos de som vårdar strokepatienter om hur patienterna har det veckan innan de dör. Man vet exempelvis inte om personen dör ensam eller om hen har ont. Detta är anmärkningsvärt och vi ser inte samma tendenser i cancervården, säger Heléne Eriksson, sjuksköterska sedan 25 år tillbaka och numera doktorand.
Fyra forskare från Linköpings universitet har jämfört den palliativa vården för strokepatienter med den för cancerpatienter. Jämförelsen gjordes med hjälp av det svenska palliativregistret dit vårdgivare rapporterar vid ett dödsfall. Vad forskarna reagerade på var de påfallande skillnaderna om vad vårdgivarna vet om patienterna deras sista vecka i livet. Vårdgivare av strokepatienter känner i mycket lägre grad till hur deras patienter har det innan de dör.
Registerdata visar också att strokepatienter i mindre utsträckning än cancerpatienter uppges lida av smärta, illamående, förvirring, oro och dyspné (andnöd) sin sista vecka i livet, däremot lider de oftare av rosslig andning. Att strokepatienterna verkar lida av färre symptom jämfört med cancerpatienter, behöver dock inte överensstämma med verkligheten, utan kan vara ett resultat av personalens brist på insikt om hur patienten hade det.
– Att få en bra vård sin sista tid i livet är viktigt för alla människor, även för de som inte avlider i cancer. Man ska kunna få en så fridfull död som möjligt och slippa en akutvårdsmiljö där vårdpersonal och anhöriga springer in och ut för att vårda andra patienter i samma rum, säger Heléne Eriksson.
Hon menar att vården för strokepatienter i livets slutskede har potential att förbättras och efterlyser mer utbildning och fungerande rutiner oberoende av diagnos.
Studien, som är en del av en doktorsavhandling, är publicerad i den vetenskapliga tidskriften PLOS One. Författare är doktorand Heléne Eriksson, professor Katarina Hjelm, docent Anna Milberg och docent Maria Friedrichsen, alla vid Linköpings universitet.
Publikation:
Heléne Eriksson , Anna Milberg, Katarina Hjelm, Maria Friedrichsen (2016), PLOS One. DOI: 10.1371/journal.pone.0147694
Men den allmänna palliativa vården för strokepatienter har brister, visar ny forskning från Linköpings universitet.
– Det verkar finnas en okunskap hos de som vårdar strokepatienter om hur patienterna har det veckan innan de dör. Man vet exempelvis inte om personen dör ensam eller om hen har ont. Detta är anmärkningsvärt och vi ser inte samma tendenser i cancervården, säger Heléne Eriksson, sjuksköterska sedan 25 år tillbaka och numera doktorand.
Fyra forskare från Linköpings universitet har jämfört den palliativa vården för strokepatienter med den för cancerpatienter. Jämförelsen gjordes med hjälp av det svenska palliativregistret dit vårdgivare rapporterar vid ett dödsfall. Vad forskarna reagerade på var de påfallande skillnaderna om vad vårdgivarna vet om patienterna deras sista vecka i livet. Vårdgivare av strokepatienter känner i mycket lägre grad till hur deras patienter har det innan de dör.
Registerdata visar också att strokepatienter i mindre utsträckning än cancerpatienter uppges lida av smärta, illamående, förvirring, oro och dyspné (andnöd) sin sista vecka i livet, däremot lider de oftare av rosslig andning. Att strokepatienterna verkar lida av färre symptom jämfört med cancerpatienter, behöver dock inte överensstämma med verkligheten, utan kan vara ett resultat av personalens brist på insikt om hur patienten hade det.
Pratas inte om döden
Studien visar även att vården för strokepatienter i livets slutskede är sämre vad gäller information. Brytpunktsamtal, där man berättar om att bot inte är möjlig och att vården istället går in i ett lindrande skede, ges sällan till strokepatienter. Om det beror på att det inte prioriterats eller på att patientens tillstånd är för dåligt för det, vet forskarna dock inte. Inte heller får strokepatientens närstående ett uppföljningssamtal i samma utsträckning som cancerpatientens närstående efter att patienten avlidit, något som kan vara viktigt för de närstående då sjukdomsförloppet kan gå snabbt.– Att få en bra vård sin sista tid i livet är viktigt för alla människor, även för de som inte avlider i cancer. Man ska kunna få en så fridfull död som möjligt och slippa en akutvårdsmiljö där vårdpersonal och anhöriga springer in och ut för att vårda andra patienter i samma rum, säger Heléne Eriksson.
Hon menar att vården för strokepatienter i livets slutskede har potential att förbättras och efterlyser mer utbildning och fungerande rutiner oberoende av diagnos.
Studien, som är en del av en doktorsavhandling, är publicerad i den vetenskapliga tidskriften PLOS One. Författare är doktorand Heléne Eriksson, professor Katarina Hjelm, docent Anna Milberg och docent Maria Friedrichsen, alla vid Linköpings universitet.
Publikation:
Heléne Eriksson , Anna Milberg, Katarina Hjelm, Maria Friedrichsen (2016), PLOS One. DOI: 10.1371/journal.pone.0147694