Trycket pÄ att publicera sig i vetenskapliga tidskrifter Àr en del av vardagen för flertalet forskare. Det har stor betydelse för möjligheterna att fÄ nya forskningsanslag och att göra akademisk karriÀr.
Men det Àr knappast en tillvaro för dunungar. MÄnga gÄnger möts Àven etablerade forskare av tuff kritik frÄn tidskrifternas granskare. Det kan ta Är av omarbetningar och vÀntan pÄ ytterligare kommentarer innan en artikel blir accepterad och publicerad.
Och flera ledande tidskrifter ger omedelbart kalla handen till minst hÀlften av inskickade bidrag.
â Med Ă„ren har jag alltmer förstĂ„tt att det inte rĂ€cker med förmedla teoretiska insikter till vĂ„ra doktorander. Vi behöver ocksĂ„ förmedla och trĂ€na olika fĂ€rdigheter, inte bara att undervisa, utan ocksĂ„ att söka forskningsmedel och skriva vetenskapliga artiklar. Med den hĂ€r boken sĂ€tter jag fokus pĂ„ det sistnĂ€mnda, sĂ€ger Christian Berggren.
Han öser ur sin egen erfarenhet av att skriva vetenskapliga artiklar och delar generöst med sig av exempel nÀr resan var ovanligt utdragen och mödosam.
â Av 22 tidskriftsartiklar som jag medverkat i under en tioĂ„rsperiod har tolv mer eller mindre följt idealspĂ„ret, sex krĂ€vt en hel del omarbetning och Ă„terstĂ„ende fyra varit oerhört krĂ€vande. I nĂ„gra fall tog det över fyra Ă„r innan vi lyckades fĂ„ vĂ„ra resultat publicerade!
Samtliga blev dock till sist publicerade. Och det Àr kanske Christian Berggrens viktigaste lÀrdom:
â Ge inte upp! Det Ă€r visserligen lĂ€tt att slĂ„s ned av överdrivet kritiska granskare eller oengagerade redaktörer. Men det finns alternativa kanaler, Ă€ven om de krĂ€ver mer tid.
Samarbeta med kollegor
Han pekar pÄ vikten av ett systematiskt kollegialt samarbete.
â Allt lĂ€rande bygger pĂ„ repetition och konstruktiv feedback. Problemet Ă€r att varje forskare fĂ„r sĂ„ oregelbunden feedback, och att den ibland Ă€r svĂ„r att förhĂ„lla sig till. Man kan fĂ„ en skur av Ă„sikter som drar Ă„t olika hĂ„ll! DĂ„ Ă€r det en fördel att tillsammans med kollegor kunna se och vĂ€rdera den feedback som ges av granskare, sĂ€ger Christian Berggren.
Det förutsĂ€tter att man vĂ„gar slĂ€ppa pĂ„ prestige och lita pĂ„ varandra. Christian Berggren prövade ett sĂ„dant arbetssĂ€tt nĂ€r han under Ă„tta Ă„r ledde forskningsprogrammet âKunskapsintegration och innovation i en internationaliserande ekonomiâ (KITE).
â Det gav oerhört mycket. Men det bygger pĂ„ förtroende och ömsesidighet. NĂ€r nĂ„gon hjĂ€lper en, mĂ„ste man vara beredd att Ă„tergĂ€lda det.
Christian Berggren (bilden) Àr övertygad om att man kan lÀra sig att skriva bÀttre vetenskapliga artiklar. I tio Är har han undervisat i vetenskapligt skrivande.
â Vi sĂ€tter fokus pĂ„ olika moment i det vetenskapliga skrivandet. Hur skriver man en intressevĂ€ckande inledning, gör ett bra metodavsnitt eller redovisar slutsatser pĂ„ ett övertygande sĂ€tt? Ibland har vi workshops dĂ€r vi Ă€gnar en hel dag Ă„t att skriva abstracts!
I den aktuella boken âVetenskaplig publicering â historik, praktik och etikâ (Studentlitteratur) ger Christian Berggren Ă€ven en exposĂ© över den vetenskapliga kommunikationens framvĂ€xt. Det som idag Ă€r praxis â med vetenskapliga tidskrifter dĂ€r artiklarna före publicering granskas anonymt av internationella forskarkollegor (sĂ„ kallad peer-review) â började slĂ„ igenom först efter andra vĂ€rldskriget. En ansedd medicinsk tidskrift som Lancet införde det sĂ„ sent som pĂ„ 1970-talet.
â Publiceringssystemet har utsatts för Ă„tskillig kritik, till exempel att det prĂ€glas av hemlighetsmakeri dĂ€r granskare kan dölja sina egna sĂ€rintressen och inte Ă€r öppna för verkligt innovativa bidrag. Men det Ă€r svĂ„rt att hitta riktigt bra alternativ. Erfarenheten visar ocksĂ„ att goda artiklar, med intressanta data och genomarbetade analyser, alltid kan finna en tidskrift som kommer att godta dem, Ă€ven om vĂ€gen kan vara lĂ„ng, sĂ€ger Christian Berggren.
Enstaka tidskrifter har prövat att utveckla modellen.
â Den tvĂ€rvetenskapliga tidskriften Behavioral and Brain Sciences anvĂ€nder sig av ett kvalificerat system med öppna kommentarer, och svar frĂ„n författarna, pĂ„ publicerade artiklar. Det ger definitivt nĂ„got extra, men krĂ€ver en hel del redaktionellt arbete.
Akademisk oredlighet
I boken diskuterar Christian Berggren Àven akademisk oredlighet, frÄn rena plagiat till sÄ kallad datamassage (att otillbörligt tÀnja pÄ sina data) och salamipublicering (att skiva upp sina resultat i mÄnga separata artiklar).
â Idag upptĂ€cks betydligt fler exempel pĂ„ plagiat Ă€n tidigare. Man kan förstĂ„s inte sĂ€kert sĂ€ga att de blivit fler â det kan ju Ă€ven bero pĂ„ att man blivit bĂ€ttre pĂ„ att upptĂ€cka dem.
Tidskrifterna har helt klart blivit mer pÄ sin vakt. Flera av dem har numera sÀrskilda program för att screena manus och spÄra plagiat, liknande Urkund som anvÀnds i Sverige för kontroll av studentuppsatser. MÄnga tidskrifter skÀrper ocksÄ sina regelverk. Det stÀlls allt högre krav pÄ noggrann dokumentation och att man ska kunna visa alla sina data.
â Mer av transparens helt enkelt. Det Ă€r en sund utveckling, sĂ€ger Christian Berggren.