��
Under perioden 1750-1800 skrevs i Europa många dramer om den antika mytens Medea. Jag vill jämföra hur hon gestaltats i London, i Paris, i de tysktalande områdena och i Sverige under slutet av 1700-talet. Intressant nog har ingen frågat sig hur en brittisk Medea förhåller sig till en tysk eller svensk. Varför är hon galen i England när hon väcker fruktan och medlidande i Frankrike? Varför är hon sentimental i Tyskland och en god mor i Sverige? ��
De författare som behandlas är främst Richard Glover, Jean-Marie-Bernard Clément, Friedrich Wilhelm Gotter, Friedrich Maximilian von Klinger och François-Benoît Hoffmann. Projektet utgår från spatial teori (Robert T. Tally Jr., Charles Withers, Edward Soja), tanken att platsen – eller föreställningar om platsen – spelar en roll för utformningen och tolkningen av texten. Platsens betydelse kombineras med genusteori (Linda Colley, Felicity Nussbaum) – i många av dramerna är det tydligt att platsen förknippas med föreställningar om maskulinitet och femininitet.
Ytterligare en fråga berör Medea som ett transkulturellt fenomen, alltså förflyttningen från antikens Aten och Rom till 1700-talets teaterscener i de europeiska huvudstäderna. Därför är begreppet klassicism också viktigt för projektet – hur hanterar 1700-talets författare sina antika förebilder, Euripides och Seneca? Men Medea spelar också en roll i diskussionen om slaveriet under 1700-talet. Hon jämförs med slavkvinnor som i desperation dödar sina egna barn för att rädda dem från ett grymt öde. Därför förknippas Medea inte bara med antikens huvudstäder utan med en global ekonomi och framväxande imperier.��