Ìę
I en hönsgÄrd Àr rangordningen strikt och en tupp Àr dominant över de andra. Tupparna konkurrerar om att para sig med hönorna och pÄ sÄ sÀtt föra sina gener vidare till nÀsta generation. Om en lÄgrankad tupp försöker para sig med en höna lÀgger sig den dominanta tuppen ofta i och avbryter parningsförsöket.
Forskarna bakom den nya studien undrade om tuppar, förutom att sjÀlva försöka bli fÀder till kycklingar, hjÀlper sina slÀktingar att avla ungar. Ur ett evolutionsbiologiskt perspektiv vore det ett sÀtt att föra Ätminstone en del av sina gener vidare. SÀrskilt gamla tuppar, vars parningseffektivitet och spermiekvalité har försÀmrats med Äldern, kan tÀnkas vara mer accepterande mot sina söners parningsförsök. Forskarna ville dÀrför ta reda pÄ om dominanta tuppar var mer tillÄtande mot underlÀgsna slÀktingars parningsförsök jÀmfört med om dessa var obeslÀktade. De delade in hönsen i grupper bestÄende av en dominant tupp och tvÄ lÀgre rankade tuppar, varav den ena var en bror eller son till den dominanta tuppen, och den andra var obeslÀktad. De tre tupparna slÀpptes ihop med fyra hönor och forskarna observerade parningssituationerna som uppstod.
â Vi sĂ„g att slĂ€ktingar stör fĂ€rre av varandras parningar och pĂ„ sĂ„ sĂ€tt Ă€r mer tillĂ„tande. Den dominanta tuppen störde den obeslĂ€ktade tuppens parningsförsök oftare, sĂ€ger ansvariga forskaren Hanne LĂžvlie, bitrĂ€dande professor vid institutionen för fysik, kemi och biologi (IFM) vid Linköpings universitet.
Man vet sedan tidigare att en del fÄglar, exempelvis tamhönsens vilda anfÀder djungelhönsen, kan kÀnna igen slÀktingar. IgenkÀnningen pÄverkar hur djuren beter sig i en parningssituation.
â Vi drar slutsatsen att ocksĂ„ tamhöns kan kĂ€nna igen slĂ€ktingar och att det pĂ„verkar deras beteenden. I det hĂ€r fallet pĂ„verkar det vem de Ă€r mer schyssta mot i en konkurrenssituation, sĂ€ger Charlotte Rosher, artikelns huvudförfattare.
Det visade sig att det inte spelade nĂ„gon roll om den dominanta tuppen var ung eller gammal. Ăldre tuppar verkade inte kompensera för sin minskande förmĂ„ga att fortplanta sig genom att vara mera förlĂ„tande mot beslĂ€ktade konkurrenter. I stĂ€llet var alla tuppar schyssta mot tuppar de Ă€r slĂ€kt med.
â Resultatet tydliggör komplexiteten i evolutionen och hur finjusterade individens beteenden kan vara. Djuren i en grupp beter sig olika gentemot de andra beroende pĂ„ slĂ€ktskapet med de andra gruppmedlemmarna, sĂ€ger Hanne LĂžvlie.
Men hur tamhönsen kan avgöra om en individ Àr en slÀkting vet forskarna Ànnu inte. En gissning Àr att de anvÀnder luktsinnet.
Studien, som publiceras i tidskriften Behavioral Ecology, gjordes vid forskningsstation Tovetorp i samarbete med Stockholms universitet, Manchester universitet och University College London i Storbritannien, och Monash universitet i Australien. Forskningen har fÄtt finansiellt stöd frÄn Linköpings universitet, ERASMUS, Zochonis Enterprise Fund, Australian Research Council och Marie Curie Actions.
Publikation:Ìę, Charlotte Rosher, Anna Favati, Rebecca Dean, Hanne LĂžvlie (2017), Behavioral Ecology, publicerad online 28 februari 2017, doi: 10.1093/beheco/arx024