FörestÀll dig 100 000 ton vÀgbana. UngefÀr sÄ mycket av vÄra vÀgar försvinner varje Är genom slitage. SmÄ partiklar som rivs upp frÄn vÀgbanan av trafiken hamnar i luften som vi andas in, blandat med andra luftföroreningar.
â Att partiklar i luften som helhet inte Ă€r bra för oss Ă€r det nog ingen som ifrĂ„gasĂ€tter. Problemet Ă€r att vi utsĂ€tts för en blandning av mĂ„nga olika partiklar och vi vet inte vilka som Ă€r âvĂ€rstâ. Vi vet att partiklar som rivs upp frĂ„n vĂ€gbanan, sĂ€rskilt av dubbdĂ€ck, utgör en stor del av den totala mĂ€ngden. DĂ€remot vet vi Ă€nnu inte hur just de partiklarna bidrar till de toxiska effekterna som uppstĂ„r i mĂ€nniskokroppen nĂ€r vi utsĂ€tts för totalblandningen av allt som vi andas in, sĂ€ger Anders Ljungman, universitetslektor vid Institutionen för klinisk och experimentell medicin.
För att försöka bena ut vilken roll dessa partiklar spelar har han och hans forskargrupp undersökt olika typer av partiklar som skapas vid ytan mellan dubbdĂ€ck och vĂ€gbana i en vĂ€gsimulator. I laboratoriet har de utsatt mĂ€nskliga vita blodkroppar, som mognat ut till immunceller av samma typ som finns i lungblĂ„sorna, för relativt stora vĂ€gpartiklar med en diameter av 4â8 mikrometer. De gjorde en detaljerad analys av hur immuncellerna reagerade nĂ€r de exponerades för partiklarna och publicerade sina fynd Ă„r 2011.
â Vi sĂ„g att de partiklarna har potential att ge upphov till inflammation i luftvĂ€garna. Inflammationen kan i sin tur exempelvis förvĂ€rra astma, sĂ€ger Anders Ljungman.
Astmatiker och de som redan har problem med luftvÀgar eller hjÀrtat, ofta Àldre personer, Àr förstÄs sÀrskilt kÀnsliga för partiklar i luften. Barn Àr en annan kÀnslig grupp, eftersom dosen blir större i förhÄllande till deras smÄ kroppar jÀmfört med vuxna. Flera studier har visat att barn som utsÀtts för mycket partiklar nÀr de Àr smÄ har försÀmrad lungutveckling och sÀmre andningskapacitet som vuxna.
Storleken spelar roll â men hur?
En sak som komplicerar frÄgan om vÀgpartiklars hÀlsopÄverkan Àr att storleken spelar roll. De lagar som reglerar hur höga halter det fÄr finnas i luften Àr rakt av baserade pÄ storlek. Forskningen som gjorts har haft utgÄngspunkten att ju mindre partiklar, desto farligare, eftersom de kan ta sig lÀngre in i kroppen. Det som brukar kallas nanopartiklar, med en diameter mindre Àn 100 nanometer, kan ta sig in i blodbanorna och pÄverka hjÀrt-kÀrlsystemet. Just hjÀrtsjukdomar Àr det som i första hand har kopplats till hÀlsorisker med partiklar.
â Men pĂ„ senare tid har man sett att de större partiklarna inte alls kan betraktas som ofarliga. Vi och andra har sett att de kan stimulera inflammation. Vi har ocksĂ„ visat att friktionen mellan dĂ€ck och vĂ€gbana Ă€ven bildar en stor mĂ€ngd mycket smĂ„ partiklar, sĂ„ det blir en blandning av storlekar. Det sista ordet Ă€r nog inte sagt Ă€nnu om vilken storlek som Ă€r farligast, sĂ€ger Anders Ljungman.
Ăr förbud lösningen?
Kan vi inte lösa problemet genom att göra oss av med alla dubbdÀck dÄ? Nej, sÄ enkelt Àr det inte.
â Det Ă€r egentligen ingen som vill ha bort dubbdĂ€ck helt och hĂ„llet. De gör naturligtvis nytta pĂ„ isiga vĂ€gar, det Ă€r ingen tvekan om det. Men framför allt Ă€r det sĂ„ att asfalten pĂ„ vĂ€gnĂ€tet i Sverige Ă€r gjord för att vi ska köra med dubbdĂ€ck pĂ„ den, sĂ€ger Anders Ljungman.
Asfalten bestĂ„r av mer eller mindre söndermald sten, blandat med ett âklisterâ kallat betumen, som i de flesta fall Ă€r oljebaserat. Stenarna Ă€r valda för att vara sĂ„ hĂ„rda att de tĂ„l slitage frĂ„n dubbdĂ€ck. DubbdĂ€cken ruggar upp ytan, sĂ„ att det blir friktion och vi inte sladdar.
â Om vi inte skulle anvĂ€nda dubbdĂ€ck skulle vi vara tvungna att riva upp mycket asfalt och lĂ€gga ny, mjukare asfalt som ruggas upp av dĂ€ck utan dubbar. Om vi plötsligt tog bort alla dubbdĂ€ck men behöll asfalten skulle vi fĂ„ problem med att dĂ€cken i stĂ€llet polerar asfaltsytan sĂ„ att den blir hal. SĂ„ lösningen Ă€r inte sĂ„ enkel som att bara förbjuda dubbdĂ€cken rakt av, sĂ€ger Anders Ljungman.
Mats Gustafsson, forskare pÄ VTI, samarbetar med Anders Ljungman kring studier av olika slitagepartiklars toxicitet, bland annat om stensorten i asfalt har nÄgon betydelse för partiklarnas inflammatoriska potential. Han har ocksÄ under flera Är utvÀrderat Stockholm stads arbete med att minska halterna av partiklar i luften. En relativt vÀlkÀnd ÄtgÀrd Àr förbudet mot dubbdÀck som infördes pÄ Hornsgatan i Stockholm Är 2010. I dag finns liknande förbud pÄ enskilda gator centralt i Stockholm, Göteborg och Uppsala. Det har lett till att bÄde partikelhalterna och dubbdÀcksanvÀndningen har minskat dÀr.
â PĂ„ Hornsgatan i Stockholm har 20â30 procent av bilarna dubbdĂ€ck, jĂ€mfört med runt 60 procent av bilarna i resten av staden. SĂ„ det har ju effekt. En farhĂ„ga var att trafiken bara skulle flytta till nĂ€rliggande gator, men dubbdĂ€cksförbudet verkar i stĂ€llet ha lett till att fler Ă„ker med kollektivtrafiken i stĂ€llet för med bil, vilket Ă€r positivt för miljön, sĂ€ger Mats Gustafsson.
Samlar in partiklarna
Förutom att minska anvÀndningen av dubbdÀck testas olika metoder för att hindra att de partiklar som bildats ska hamna i luften som vi andas in. Det har nÀmligen visat sig att vÀdret spelar stor roll för partikelhalterna. Partiklarna som rivs upp under vintern ligger kvar pÄ vÀgbanorna sÄ lÀnge som det Àr fuktigt. Fram pÄ vÄren nÀr vÀgarna torkar upp, samtidigt som mÄnga har kvar dubbdÀcken, rivs den samlade produktionen av partiklar frÄn vintern upp. Under soliga dagar i mars och april slÄr luftpartikelhalterna i höjden.
En strategi Àr dÀrför att binda partiklarna vid vÀgbanan genom att lÀgga ut organisk saltlösning pÄ vÀgarna. Saltet drar Ät sig vatten och hÄller kvar fukten sÄ lÀnge som möjligt sÄ att vÀgdammet inte hamnar i luften. En annan metod som utvÀrderas i Stockholm Àr en vakuumsugmaskin som borstar gatorna utan vatten, vilket gör att den kan anvÀndas Àven under den kalla perioden utan att orsaka halka.
â SĂ€rskilt dammbindning verkar vara effektivt. Det tar ju inte bort sjĂ€lva orsaken till problemet med vĂ€gpartiklar, men minskar symtomet, sĂ€ger Mats Gustafsson.
Söker framtidens bÀsta material
Grundproblemet Àr ÀndÄ att partiklarna bildas frÄn första början. För att minska slitaget pÄ vÀgarna har det skett en stÀndig utveckling av sÄvÀl dubbarna som sammansÀttningen av belÀggningen pÄ vÀgarna. Den utvecklingen pÄgÄr fortfarande. Samtidigt ger det upphov till nya frÄgor. Anders Ljungman menar att det behövs mycket mer forskning om vilken asfaltsblandning som Àr minst hÀlsofarlig, och samtidigt uppfyller vÄra krav pÄ trafiksÀkerhet:
â Jag tror att det dröjer lĂ€nge innan vi har svĂ€vande farkoster. Vi kommer Ă€ven i fortsĂ€ttningen att ha en friktionsyta mellan farkosten och ett underlag och dĂ„ kommer partiklar att skapas. DĂ€rför tror jag att en viktig forskningsfrĂ„ga för framtiden Ă€r att hitta de material i vĂ€gar, dubbar och dĂ€ck som ger de minst farliga partiklarna. Vi behöver undersöka den relativa toxiciteten hos de olika partiklar som skapas för att fĂ„ kunskap om deras kapacitet att orsaka skada. Det bör vi göra innan vi asfalterar om hela Sverige eller drar nya framtida infrastruktursystem.