Men det som skulle bli en upprÀttelse blev för mÄnga en besvikelse. Bara 46 procent av de som sökte ersÀttning fick det. Den lÄga siffran sticker ut i jÀmförelse med ersÀttningssystem i andra lÀnder.
â Statens tanke var att sĂ€ga âvi erkĂ€nner att det ni blev utsatta för Ă€r fel, och vi tar avstĂ„nd frĂ„n detâ. DĂ„ blir det problematiskt nĂ€r hĂ€lften av de som sökt inte fĂ„r detta erkĂ€nnande. För den enskilda individen Ă€r det en tragedi. Vi ville undersöka varför sĂ„ fĂ„ fick ett erkĂ€nnande och dĂ€rmed förutsĂ€ttningar för upprĂ€ttelse, sĂ€ger Johanna Sköld, professor pĂ„ Tema barn vid Linköpings universitet och tidigare utredningssekreterare i den statliga VanvĂ„rdsutredningen.
Inkonsekvens och rÀttsosÀkerhet
Johanna Sköld och hennes kollegor Bengt Sandin och Johanna Schiratzki har granskat besluten för en fjÀrdedel av de 5285 inkomna ansökningarna. De ville veta pÄ vilka grunder ersÀttningsnÀmnden nekade ersÀttning samt hur nÀmnden bedömde de sökandes berÀttelser.
Resultatet, som publicerats i Scandinavian Journal of History, visar att flest fick avslag för att vanvÄrden inte ansÄgs allvarlig nog. Vad som var allvarligt bedömdes utifrÄn vad som ansÄgs vara normal uppfostran vid tidpunkten för hÀndelserna, samt hur lÄngvarig vanvÄrden var. Det gÀllde alltsÄ för de sökande att bevisa att den vanvÄrd de utsatts för var utöver det normala pÄ den tiden, utan att veta vad ersÀttningsnÀmnden klassade som normalt. Studien visar ocksÄ att ersÀttningsnÀmnden betraktade kroppslig bestraffning som nÄgot normalt under denna tid.
Av de beviljade ansökningarna visade forskarnas genomgÄng att barnen ofta tillfogats skador med tillhyggen eller nÀr de var avklÀdda. Det fanns dock en inkonsekvens i vilka som tilldelats ersÀttning eller inte, och den vetenskapliga artikeln pekar pÄ rÀttsosÀkerheten i detta.
