Forskarna har gjort studier bland juniorer och seniorer som deltog i två internationella friidrottsmästerskap på elitnivå 2017. I den avslutande studien som nyligen publicerats i British Journal of Sports Medicine fick 780 idrottare från olika länder svara på om de haft skadesymptom under förberedelserna och om det i så fall gjort att de anpassat träningen.
De fick även frågor om sina möjligheter att på egen hand skaffa och använda kunskap om hälsa för att förebygga skador – något som forskarna kallar hälsolitteracitet eller hälsokompetens. Det är något som det hittills inte funnits så mycket kunskap om.
Slutligen använde sig forskarna av FN:s årliga utvecklingsindex där länder rankas utifrån bland annat utbildnings- och inkomstnivåer. Med hjälp av det gjordes en uppskattning av landslagens medicinska stödresurser. Att ta hänsyn till utvecklingsindex är nytt i forskningen, enligt Toomas Timpka.
Bra kunskap inte alltid en fördel
Skillnaderna i kunskaper mellan vuxna och ungdomar visade sig stora. Bara 13 procent av juniorerna bedömdes ha grundläggande hälsolitteracitet, jämfört med 41 procent av de vuxna. Oavsett ålder var idrottare från länder med högt utvecklingsindex mer kunniga än konkurrenter från andra delar av världen.Vid en jämförelse mellan idrottare inom ett resursstarkt landslag visade det sig visserligen mer troligt att de med goda kunskaper minskade sin träning vid skadekänningar än landsmän med sämre kunskaper.
Men i resurssvagare landslag, som till exempel Kenya, var det tvärtom. Där hade en kunnig person lägre sannolikhet att minska träningen jämfört med en mindre kunnig landsman.
Forskarnas slutsats är att det inte räcker med de enskilda idrottarnas kunskaper.I värsta fall kan den till och med göra att de överskattar sin förmåga att göra rätt bedömningar. Det som gör skillnad är om de har tillgång till medicinskt utbildade personer för råd och stöd. Men där är ojämlikheten stor mellan länderna.
Lösningar på ojämlikheten
För att komma till rätta med ojämlikheten i hälsolitteracitet bland ungdomar menar Toomas Timpka att Internationella Friidrottsförbundet bör samarbeta med FN:s utvecklingsprogram. Då skulle även alla som satsar på friidrott kunna få en skolutbildning som lever upp till de globala hållbarhetsmålen.
Att göra något åt den orättvisa fördelningen av stödresurser är svårare. Direkta ekonomiska bidrag riskerar tyvärr att försvinna i korruption, enligt Toomas Timpka. En möjlighet skulle kunna vara att de rikare förbunden, via Internationella Friidrottsförbundet, delar med sig av personal och tekniska resurser till sämre lottade idrottare inför stora mästerskap.
Forskarna har inte undersökt vilka konsekvenser skillnaderna i stöd har för de aktivas verkliga resultat på tävlingar. Det ska följas upp i samband med VM i Budapest sommaren 2023.
Studien har gjorts i samarbete med forskare vid Lunds universitet och forskare i Monaco och Frankrike.
Artikel: , Toomas Timpka, Kristina Fagher, Victor Bargoria, Christer Andersson, Jenny Jacobsson, Håkan Gauffin, Per-Olof Hansson, Paolo Emilio Adami, Stéphane Bermon, Örjan Dahlström (2023), British Journal of Sports Medicine, publicerad online mars 2023, doi: 10.1136/bjsports-2022-106007