Det var hösten 2022, dÄ Jakob Grubbström fortfarande var frilansare, som han fick frÄgan om att ta över och leda en kör med intagna pÄ SkÀnningeanstalten, mellan Mjölby och Motala. Efter nÄgra dagars betÀnketid tog han sig an uppdraget.
Totalt blev det tre terminer pÄ anstalten innan Jakob Grubbström började som Director Musices pÄ LiU och trodde att fÀngelsekarriÀren var över.
â Men sĂ„ kom jag pĂ„ att Linköpings studentsĂ„ngare kanske ville ta sig an projektet. Det var ocksĂ„ en gammal tanke hos mig att lĂ„ta grabbarna fĂ„ möta duktiga och erfarna amatörsĂ„ngare. Jag hade till och med undersökt möjligheten att bestĂ€lla ett körverk speciellt skrivet till projektet.
â
â Nu kommer vi kunna utöka det musikaliska med draghjĂ€lp av professionella sĂ„ngare som kan coacha och testa olika saker, sĂ€ger Jakob Grubbström.
â
â Antal och deltagare kan variera lite i takt med att folk blir förflyttade, muckar eller hamnar pĂ„ isoleringen, sĂ€ger Jakob Grubbström.
Repertoaren har de intagna sjĂ€lva fĂ„tt vĂ€lja och, kanske nĂ„got överraskande, finns hĂ€r lĂ„tar som âJag trivs bĂ€st i öppna landskap, Björn Afzelius âTusen bitarâ, vĂ€lgörenhetslĂ„ten âWe are the worldâ. I sista stund fick de med det gamla schlagerbidraget âDiggi-Loo Diggi-Leyâ ocksĂ„.
â Ingen kan noter, ingen har sjungit förut, och aldrig i kör. Vi sjunger oftast unisont, nĂ€stan som allsĂ„ng, men ocksĂ„ upp till tre stĂ€mmor.
Efter omstÀndigheterna tycker Jakob Grubbström att kören lÄter ganska bra, om Àn lite olika frÄn gÄng till gÄng.
â Det gĂ€ller att fĂ„ med sig rĂ€tt personer, de som verkligen vill sjunga. En av deltagarna, som vĂ€grade sjunga alls i början, sjöng solo sista gĂ„ngen. Det Ă€r modigt. Att sjunga solo Ă€r att visa sig sĂ„rbar. I fĂ€ngelse vill ingen visa sig sĂ„rbar.
â Ett tag hade jag ocksĂ„ en nĂ€stan filmromantisk dröm om att internerna plötsligt skulle brista ut i unison sĂ„ng under vardagssysslor eller jobb. Och en av de anstĂ€llda hade faktiskt hört nĂ„gra som sjöng lite.
â
Men internerna tycker det Àr roligt. Efter varje tillfÀlle kommer de fram och sÀger det till Jakob Grubbström.
â De tycker det Ă€r skönt att fĂ„ göra nĂ„got annat, glömma för nĂ„gra timmar att de sitter pĂ„ anstalt. Det Ă€r nĂ„got de uttrycker varje gĂ„ng. Och alla tycker att det Ă€r för fĂ„ gĂ„nger. HĂ€r har jag ocksĂ„ fĂ„tt mitt livs första âfistbumpâ nĂ€r en av internerna kom fram och sa âHej bror, tack för allt du gör för ossâ.
Hur Àr din egen upplevelse av att leda en kör i ett fÀngelse?
â Jag Ă€r tacksam över att inte behöva sitta i fĂ€ngelse och jag tĂ€nker pĂ„ dem som inte har det valet. HĂ€r finns mĂ„nga fina mĂ€nniskor. Artiga, trevliga, roliga och vĂ€luppfostrade, det slogs jag av redan vid första fikat.
â MĂ€nniskorna Ă€r trevliga men inte miljön. Den Ă€r vĂ€ldigt sluten, man fĂ„r aldrig vara ensam, man kan inte ens öppna en dörr sjĂ€lv. Och jag Ă€r imponerad av de som jobbar hĂ€r. Hur vĂ€l de lĂ€ser gruppen, vet precis hur de ska hantera individen sĂ„ att gruppen blir bĂ€ttre.
Det ligger lockande nĂ€ra till hands att anvĂ€nda sig av âfĂ„ngarnas körâ (det mest kĂ€nda numret i Giuseppe Verdis opera Nebukadnessar) som benĂ€mning pĂ„ SkĂ€nningekören. Men det Ă€r ett uttryck Jakob Grubbström sjĂ€lv inte vill anvĂ€nda.
â Ja, de flesta skojar ju om det. Men jag har aldrig kallat den sĂ„ och det gĂ„r rakt över huvudet pĂ„ grabbarna sjĂ€lva.
Totalt blev det tre terminer pÄ anstalten innan Jakob Grubbström började som Director Musices pÄ LiU och trodde att fÀngelsekarriÀren var över.
â Men sĂ„ kom jag pĂ„ att Linköpings studentsĂ„ngare kanske ville ta sig an projektet. Det var ocksĂ„ en gammal tanke hos mig att lĂ„ta grabbarna fĂ„ möta duktiga och erfarna amatörsĂ„ngare. Jag hade till och med undersökt möjligheten att bestĂ€lla ett körverk speciellt skrivet till projektet.
â
Musikalisk draghjÀlp
StudentsĂ„ngarna blev nyfikna och tyckte förslaget lĂ€t spĂ€nnande, flera anmĂ€lde sitt intresse. Av transport- och andra praktiska skĂ€l Ă€r det nu fyra studentsĂ„ngare och Jakob som i maj 2024 Ă„ker till anstalten för en fjĂ€rde termin.â Nu kommer vi kunna utöka det musikaliska med draghjĂ€lp av professionella sĂ„ngare som kan coacha och testa olika saker, sĂ€ger Jakob Grubbström.
â
Ingen kan noter, ingen har sjungit förut
Varje sĂ„ngtillfĂ€lle bestĂ„r av tvĂ„, tre timmars körsĂ„ng varvat med koordination- och rytmikövningar med ett 20-tal deltagare.â Antal och deltagare kan variera lite i takt med att folk blir förflyttade, muckar eller hamnar pĂ„ isoleringen, sĂ€ger Jakob Grubbström.
Repertoaren har de intagna sjĂ€lva fĂ„tt vĂ€lja och, kanske nĂ„got överraskande, finns hĂ€r lĂ„tar som âJag trivs bĂ€st i öppna landskap, Björn Afzelius âTusen bitarâ, vĂ€lgörenhetslĂ„ten âWe are the worldâ. I sista stund fick de med det gamla schlagerbidraget âDiggi-Loo Diggi-Leyâ ocksĂ„.
â Ingen kan noter, ingen har sjungit förut, och aldrig i kör. Vi sjunger oftast unisont, nĂ€stan som allsĂ„ng, men ocksĂ„ upp till tre stĂ€mmor.
Efter omstÀndigheterna tycker Jakob Grubbström att kören lÄter ganska bra, om Àn lite olika frÄn gÄng till gÄng.
â Det gĂ€ller att fĂ„ med sig rĂ€tt personer, de som verkligen vill sjunga. En av deltagarna, som vĂ€grade sjunga alls i början, sjöng solo sista gĂ„ngen. Det Ă€r modigt. Att sjunga solo Ă€r att visa sig sĂ„rbar. I fĂ€ngelse vill ingen visa sig sĂ„rbar.
â Ett tag hade jag ocksĂ„ en nĂ€stan filmromantisk dröm om att internerna plötsligt skulle brista ut i unison sĂ„ng under vardagssysslor eller jobb. Och en av de anstĂ€llda hade faktiskt hört nĂ„gra som sjöng lite.
â
âHej bror, tack för allt du gör för ossâ
NÄgon konsert med publik kommer det inte bli. Publik fÄr inte komma in pÄ anstalten och internerna fÄr inte komma ut. Mobiltelefon Àr inte tillÄtet sÄ det gÄr inte att spela in heller.Men internerna tycker det Àr roligt. Efter varje tillfÀlle kommer de fram och sÀger det till Jakob Grubbström.
â De tycker det Ă€r skönt att fĂ„ göra nĂ„got annat, glömma för nĂ„gra timmar att de sitter pĂ„ anstalt. Det Ă€r nĂ„got de uttrycker varje gĂ„ng. Och alla tycker att det Ă€r för fĂ„ gĂ„nger. HĂ€r har jag ocksĂ„ fĂ„tt mitt livs första âfistbumpâ nĂ€r en av internerna kom fram och sa âHej bror, tack för allt du gör för ossâ.
Hur Àr din egen upplevelse av att leda en kör i ett fÀngelse?
â Jag Ă€r tacksam över att inte behöva sitta i fĂ€ngelse och jag tĂ€nker pĂ„ dem som inte har det valet. HĂ€r finns mĂ„nga fina mĂ€nniskor. Artiga, trevliga, roliga och vĂ€luppfostrade, det slogs jag av redan vid första fikat.
â MĂ€nniskorna Ă€r trevliga men inte miljön. Den Ă€r vĂ€ldigt sluten, man fĂ„r aldrig vara ensam, man kan inte ens öppna en dörr sjĂ€lv. Och jag Ă€r imponerad av de som jobbar hĂ€r. Hur vĂ€l de lĂ€ser gruppen, vet precis hur de ska hantera individen sĂ„ att gruppen blir bĂ€ttre.
Det ligger lockande nĂ€ra till hands att anvĂ€nda sig av âfĂ„ngarnas körâ (det mest kĂ€nda numret i Giuseppe Verdis opera Nebukadnessar) som benĂ€mning pĂ„ SkĂ€nningekören. Men det Ă€r ett uttryck Jakob Grubbström sjĂ€lv inte vill anvĂ€nda.
â Ja, de flesta skojar ju om det. Men jag har aldrig kallat den sĂ„ och det gĂ„r rakt över huvudet pĂ„ grabbarna sjĂ€lva.