Moa Mannheimer Foto David Brohede
2015 fick Linköpings universitet, i konkurrens med andra lärosäten, regeringsuppdraget att starta och driva ett nationellt kunskapscentrum om våld och andra övergrepp mot barn, och i december 2016 invigdes Barnafrid. Centrumet är placerat på Campus US i Linköping. Den verksamhet som började med en handfull forskare och professorer, har nu också kommit att involvera lika många utredare och annan icke akademisk personal, och idag arbetar omkring 14 personer på centret.
– Vi skulle utan problem kunna vara fyra gånger så stora som vi är idag, och jag räknar med att vi kommer att växa ytterligare. Det är ett prioriterat område för alla politiker, oavsett block, och det ligger i allmänhetens intresse. Med en kombination av fasta anslag och uppdragsfinansiering är jag säker på att vi kommer bli större på sikt, säger Moa Mannheimer.
Barnafrid hör till barn- och ungdomspsykiatrin, och syftet med centret är att man där ska samla kunskap till de professionella som möter barn på ett eller annat sätt, som till exempel inom socialtjänst, vård, skola, rättsväsendet eller andra myndigheter.
– I Sverige finns det två miljoner personer under 18 år. Man behöver inte vara matematiker för att förstå att det bland dessa finns flera som blivit utsatta för allvarliga sexuella övergrepp under uppväxten, och många av de barn som har flytt till Sverige har upplevt krigshändelser eller andra traumatiserande upplevelser. De barnen sitter i våra skolor och domstolar, de dyker upp inom socialtjänsten och de behöver vård.
Barnafrid arbetar med kompetenshöjning för yrkesverksamma som möter de redan drabbade barnen. Men centrumet bedriver också förebyggande arbete genom att öka kunskapen och medvetenheten om barn som riskerar att bli utsatta för våld i hemmet eller på nätet.
– Ska vi ha ett barnperspektiv på riktigt måste vi stå i barnens skor och se saker från deras synvinkel. Vi får aldrig hamna en situation där vi slåss mot andra utsatta grupper, men vi borde börja med barnfrågorna, för de som utsätts för våld i ung ålder kan bli de som själva utsätter andra för samma sak. Vi har till exempel drivit frågan att förändra sexualundervisningen i skolan, att i tidig ålder lära barn att utveckla sunda relationer, säger Moa Mannheimer.
Barnafrid ska vara en länk mellan forskning och praktik, och centrumet är idag ansvarigt för olika nationella nätverk där yrkesverksamma bjuds in till träffar med föreläsningar och möjlighet att utbyta erfarenheter med varandra.
– Vi håller också på att bygga upp ett nationellt tvärvetenskapligt forskarnätverk, som ska involvera forskare inom områden som barnmedicin, familjerätt och pedagogik för att landa rätt i kunskapen. En av de viktigaste anledningarna till att vi jobbar på ett universitet är styrkan att vi här kan skapa ny kunskap genom forskning, och att de resultat vi presenterar är evidensbaserade.
Som centrumchef ser Moa Mannheimer det som en av sina viktigaste uppgifter att hitta en bra balans mellan att jobba med det nationella och utåtriktade arbetet, och samtidigt bedriva verksamheten på Linköpings universitet med utbildning och forskning.
– Sedan handlar det mycket om att vara länken mellan forskning och praktik. Om vi vet att si och så många barn har drabbats av något specifikt – vad ska vi då göra med den kunskapen? Där tänker jag att det är viktigt att få personalen att känna att kunskapen går att omsätta i ett förändringsarbete, för ibland blir kunskap annars bara jobbigt att bära.
Som en nyfiken, snäll bläckfisk. Så beskriver Moa Mannheimer sig själv i sin yrkesroll.
– Det krävs att ha flera armar som hanterar frågor parallellt och samtidigt en stor kropp som pumpar runt allting. Det kommer ständigt nya fenomen och målgrupper, och ska man vara riktigt duktig på att fånga upp det så krävs det tentakler. Jag måste också ha nyfikenheten att vilja lära mig nytt. Om vi gör samma sak idag som vi gjorde för flera år sedan så är det ett problem. Vi måste alltid sträva efter ny kunskap, säger hon.
Långsiktigt vill Moa Mannheimer se att man hittar fler kanaler att komma ut till de yrkesverksamma som möter barn idag, och få till en möjlighet till såväl nationell spridning där man åker ut och träffar folk, som till en telefon dit man kan ringa för att rådgöra kring kniviga ärenden.
– Sedan tror jag att vi med hjälp av teknik och sociala medier skulle kunna utveckla vår kommunikation och nå ut till fler via till exempel webbutbildningar, chatt och frågelådor, säger hon.